Historia

Trosa har en lång och slingrande historia. Arkeologiska fynd visar att det har bott människor i trakten sedan stenåldern. Under årtusendena har landskapet förändrats, tack vare såväl människans brukning av jorden som klimatförändringar och landhöjningar.

Samhället har följt efter kustlinjen, i takt med att landet stigit ur havet och strandkanten förskjutits. Orten Trosa har legat på samma ställe sedan 1600-talets början, och 1610 fick den nya staden sina stadsprivilegier av kung Karl IX. 1719 brände ryssarna ned stora delar av Trosa, endast kyrkan stod kvar då de använde denna som stall. Efter branden byggdes staden upp på nytt. Stadens bäst bevarade skärborgarstuga ”Åbladsstugan” (ligger på Östra Långgatan) och den äldsta stadsdelen vid Västra Långgatan uppfördes direkt efter rysshärjningen. På Västra Långgatan kan man besöka Garvaregården där Trosa stadsmuseum finns.

Trosas huvudnäring har sedan urminnes tider och fram till början av 1900-talet varit fisket. Fiskarskrået i Trosa kallades skärborgare, vilket kan härledas till de sk. skärlag, som fiskarna delades in i. Under sommarmånaderna flyttade skärborgarna hela sina bohag från fastlandet ut till skärgården. Efter industrialismens intåg i slutet av 1800-talet ersattes de äldre båtarna med mer moderna, som kunde stationeras i hamnen hela året. För mer information om skärborgarna, se Hans Nilssons Trosa skärborgare (Riksförbundet för hembygdsvård, Stockholm, 1979). Staden hade även under medeltiden stor betydelse som handelsplats. Under 1800-talet ersattes fiskeverksamheten gradvis av turistnäring, vilket än i dag präglar kommunens profil.

Namnet Trosa och ”Världens ände”

En av förklaringarna till att Trosa i folkmun kallas ”Världens ände” är att staden under sina tidigare år endast hade en tillfartsväg. För att komma hit var man alltså tvungen att svänga av riksvägen och ta den långa vägen hit och sedan ta samma väg tillbaka igen.

Ortnamnet Trosa är uråldrigt och var namnet på ån som flyter från sjön Sillen till havet. På 1300-talet skrevs det så gott som alltid ”Troso”. Namnet hänger troligen samman med det fornisländska ordet trauður (trög, ovillig) och syftar på åns lugna och makliga lopp. (Enligt artikel av professor Lennart Elmevik i tidskriften ”NAMN och BYGD” 95/2007.) I Svenskt ortnamnslexikon utgiven 2003 står det: ”Socknens och stadens namn härrör från byn Trosa, vars namn äldst troligen har burits av Trosaå”. En annan förklaring sägs vara att Trosa härstammar från ordet ”os” som betyder åmynning. Vad ”tr” står för vet man inte säkert.

På Kongelige Bibliotek i Köpenhamn finns ”Trosse Lagbok”, en 70 sidors lång lagbok som troligtvis skrevs redan på 1500-talet. Den användes alltså redan när Trosa låg uppe vid Trosa Lands Kyrka, vid Trosa By. Det finns endast fyra stycken sådana här handskrivna verk bevarade från Sverige. Dessa är från städerna Stockholm, Söderköping, Arboga och Trosa. Det kan tyckas märkligt att lilla Trosa kom med bland dessa stora inflytelserika medeltidsstäder. Hur lagboken har hamnat i Köpenhamn är okänt, men det skall ha skett någon gång under tiden 1784-1831.

Vill du läsa mer om Trosas spännande historia kan du låna Hans Nilssons bok ”Några historiska märkligheter i Trosatrakten” på biblioteket. Han har även skrivit andra böcker om Trosa.

Fornlämningar

Trosa kommun är full av bevis på att människor har bott i området sedan urminnes tider. De äldsta arkeologiska fynden från trakten (främst stenyxor, keramik, m.m.) kan dateras tillbaka till stenåldern. Idag finns de flesta fynden på museum, men den intresserade kan bege sig ut i naturen för att med egna ögon beskåda imponerande gravhögar, rester av boplatser och annan byggnation, och inte minst runstenar.

Gravar

Gravfält, gravhögar och liknande monument var vanliga från bronsåldern (1800–500 f. Kr.) och fram till järnåldern (500 f. Kr–1100 e. Kr.). I Trosa finns lämningar från hela eran.

Boplatser

Synliga lämningar från boplatser är sällsynta i Trosa, framför allt eftersom trakten har varit bebodd under en såpass lång och sammanhängande tid. Man har helt enkelt fortsatt att bygga nytt ovanpå resterna av det gamla! De rester som finns kvar idag härstammar framför allt från bronsåldern.

Runristningar

De flesta runristningarna är från 1000-talet. Många av dem talar om familjemedlemmar som omkommit utomlands, andra innehåller bara helt korta texter: ett namn eller två, kanske hänsyftande till forntida gårdsägare.

Tureholmsskatten

Sommaren 2014 invigdes den nya rondellutsmyckningen i Västerljung som föreställer halskragen i guld vilken var en del av Tureholmsskatten. Skulpturen är 4,8 meter i diameter. År 1774 hittades i byn Tuna i Västerljung en samling guldföremål från 500-talet e. Kr. Guldskatten vägde ca 12 kg, och är därmed en av de allra största som hittats i Sverige. Tuna hörde till Tureholms gods, och skatten tillföll därför godsägaren greve Nils Bielke, och i ett senare skede kung Gustav III. Delar av skatten finns idag till beskådande på Historiska museet i Stockholm.
Läs mer.

ANNONSER: